Stressens efterrätt


Den här bilden hänger precis i min ögonhöjd på en anslagstavla här på jobbet.
Jag ler lite varje gång jag ser den.
Jag blir liksom lite glad.
Jag vet inte varför - djupare analys ej genomförda.

Kl. är 18. Det är juli. Jag borde inte vara där jag är just nu.
Men trots allt så är jag det, och det känns rätt så bra. Det är ju kul.

För övrigt ska jag till Grönan - imorgon.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0