misswar

Sista Dagen.

Skönt.

Ikväll är han hemma. Hemma hos oss. Skönt. Ofattbart. Jag är inte hemma hos Z. Jag är hemma hos mig. Hos oss. Jag har knappt fattat det.

Ändå.

Veckan har varit bra. Hos vänner och hos familjen, och så lite hemma hos mig. Hos familjen har jag fått hjälp med hunden, och jag har hjälpt dem.

För övrigt så går det kasst med ex-jobbet. Så fråga inte ens.

Jag levde tre år på Vaktlen. Tre av mina mest intressanta år så här långt. Jag levde på Vakteln våning fem i tre år. Vi flyddade dit. Alla tolv, ungefär samtidigt, bara några veckors mellanrum. Vatkeln var nybyggda studentlägenheter. Vi kom dit allihopa utan att känna varandra. De flesta av oss kom till en ny stad, utan att känna till den, utan att känna varandra.

Jag ville lära känna min grannar. Jag började hålla dörren öppen till korridoren. Den första jag träffade var N.J., även känd som 5:5. vi flyttade in samma dag. Vi sa inte mer än Hej den dagen. Sen tog det ett tag innan vi lärde känna varandra.  Vi diskuterade ofta, men hade ofta väldigt olika åsikter. Han var bosnier, precis som nästa jag träffade, 5:11 A.C. Vi har gått i parallell klasser och läst vissa kurser tillsammans, men aldrig riktigt klickat.

Jag har ett mycket tydligt minne av de två första gångerna jag träffade 5:3, det är svårt att inte minnas henne, denna underbar mäniska. Om det var inför stora eller lilla sittningen minns jag inte, men det var den gången hon hade den ljusblåa klänningen. Före eller efter det så minns jag att vi var flera som hängde i korridoren. Just hängandet i korridoren, sittandes på golvet blev vår grej. Då behövde ingen skämas över att denne inte hade städat.

5:1, M.A. tjejen som numera alltid är en vän, tog ett tag innan hon hängde med. Många gånger har jag ringt på hennes dörr, bara för att kolla om hon var hemma.
5:2 minnns jag första gången vi pratade. Vi upptäckte att vi kom från nästan samma ställe. Vi kom på att jag hade varit hemma hos hans föräldrar. Jag är lika gamal som han syster. Han bor numera i Uppsala, men är från Tuna.

Den fösta 5:6 J.T. var ekonomstuderande örebroare med öra för musik och vars flickvän hade underbart namn. Elise.
Den andra 5:6 är en tjej som hade mycket för sig, som jag tyvärr aldrig lärde känna ordentligt. Det ångrar jag. 

Lägenhet 5:7 hade tre olika hyresgäster under mina tre år där. Den första var sthlms-tjejen som gillade allt som var nyttigt. Den tredje är underbara Stålmannen, killen som diggar dansksvenska gårdshundar.

5:8 och jag vhar bott ungefär exakt lika länge på Vakteln. Stockholmskillen som idag är kär i 5:9, och har flyttat från Vakteln förra veckan.

I lägenhet 5:9 bodde först en kille som man mest såg gå en trappa ner. Hon som bodde där nyss, var en härlig textare men som funderar på något nytt.

5:10 är killen som gillar party och kläder och inte tror på mig när jag säger att basen hörs in i min lägenhet för än han sjäälv fått höra det! Umgås väldigt mycket med ya 5:3, som har många inneboende. Jag vill inte ens veta.

5:12 är veglägenheten. Efter tre år har det fortfarande inte tillagats kött där inne. Det tycker jag Kfast borde tänka på när de hyr ut den till nästa. Först bodde den bloggande italienaren där. Jag försöker fortfarande förstå mig på honom när jag läser det han skriver. Sen bodde den underbara PS där, hon som gillar mitt kaffe.

Tack alla ni för fantastiska år.
Jag är glad för dem åren jag bodde där. Jag är glad att jag flyttat. Jag är glad för alla äventyr och alla fikastunder. Det är det dags  för nu!

Idag funderar jag på föregående rubrik. Vem är det som påstår att bondelivet är enkelt. Mina erfarenheter säger att så är inte fallet. Jag vill hävda att jag har erfarenheter av bondelivet. Även om jag inte brukar vara den som kör traktor.

Igår var jag husmor. Jag, C och V plockade tillsammans över 12 liter röda vinbär. Sen syltade, saftade och krämade jag hela kvällen. Det blev utomordentligt god saft, sylt och kräm på rödavinbär och rabarber. Har du tur få du smaka.

För övrigt så funderar jag på hur om en bra och en nära vän är samma sak.

Hon, journalisten, kan skriva målande. Och hon var trevlig, men jag tycker nog att vardagsjournalister, alltså inte de djupgrävande, borde lära sig att kolla upp mera fakta. För inte visste jag att det gick att köpa korv. Jag trodde det var hamburgare som gällde. Men det kanske bara för att det var det som jag ville ha.

Hur skulle du beskriva traktorracet?! Jag vet att det var många av mina läsare som var där.

"En hyllning till bondlivet
Förväntan hänger i luften. Likaså gör regnet, denna söndagskväll ute i Stavby. Popmusik och doften av korv sprider sig över det grovklippta fältet, där grässtråna prasslar under fötterna på en aldrig sinande ström av barnfamiljer, hundar, ungdomar och pensionärspar. Mängder av gummistövlar, kepsar och jeans, jeans, jeans rör sig mot ingången. Redan en timme innan årets händelse i trakten - traktorracet - drar i gång, är den provisoriska men gigantiska parkeringen närapå fylld av bilar. Lars Widell "från socken" anländer i skinnväst på en stajlad motorcykel. Han hyllar evenemanget som ett sätt att visa att det går att göra något kul även på landet. Och det är enkel underhållning. Två traktorer som kör i kapp, vinna eller förlora. Töntigt, säger vissa. Jo, jättetöntigt, instämmer Lars Widell. Just därför är det också så populärt, tror han. Alla får komma precis som de är.

Populärt, ja. Besökarna blir fler för varje år och i dag närmar sig publiksiffran det otroliga fyratusenstrecket. Lena Wahlgren, glad som få, berättar att hon varit här de senaste fyra åren. Och det hör sommaren till att gå på traktorrace numera. Men det är inte för traktorerna man kommer hit, utan för att barnbarnen tycker det är så roligt med alla stora bilar och ljudet som kommer från dem. Och så alla bekanta man träffar. "Det är som Café Opera, alla kommer hit" skrattar hon och den komiska jämförelsen är mitt i prick.

Från scenen hyllas tv-programmet "Bonde söker fru". I en liten tälthörna, motsvarande viprummet på nyligen nämnda uteställe, laddar tävlingsdeltagarna upp. Inger Nyström, enda kvinnliga föraren, byter om till klänning och mönstrade strumpbyxor under tilltagande nervositet. Men hon är bonde till vardags och långt ifrån nybörjare bakom traktorratten. Mats Eriksson har redan kommit i sin klänning och rättar till hucklet med sina stora händer. Medan somliga satsar på smidighet, satsar andra på glimten i ögat.

Startskottet går. Förarna rusar in i hytterna, cylindrarna börjar dundra och dieselröken bolma. De annars så makliga fordonen förvandlas till ivriga terrängmonster i den snitslade banan. Runt omkring står en hejarklack av människor, grävmaskiner, brandbilar och fordon av alla de slag och ser på hur Dag Sundberg till sist återtar vinnartiteln efter ett års nederlag. Det här är en kväll i motorernas och det enkla livets tecken. Underhållning? Absolut."

Artikel hämtad från www.unt.se av Ida Widberg

Det finns så mycket man vill säga en dag som denna.

Så löd en mening i mitt bröllopstal till T och J, numera herr och fru W. Redan när jag fick inbjudan så började jag spåna på talet. Det fanns så mycket jag ville säga, så mycket jag ville berätta. Men ju närmare bröllopet kom, desto suddugare blev allt det jag ville berätta. Desto nervösare blev jag. När jag sedan fick frågan om jag ville hålla ett inledningstal, om jag sa ja till. Så förändrades allt. Inledningstalet ska ju bara helt annorlunda än det jag hade tänkt, jag hade tänkt mig ett galet tjejkompistal. Talet gick bra, jag missade mitt braiga slut, men det gick bra. Jag överlevde.

Det finns så mycket man vill säga en dag som denna.

Så är det idag med. Idag och alla andra obloggade dagar. Det finns så mycket jag vills skriva. Så mycket jag tycker och tänker. Men det bli liksom suddugt när jag sitter vid tangentbordetet. Idag är första dagen på min "singelvecka". Z. är på g till Öland i detta nu, har passeart Oscarshamn. Då borde jag ha massor med tid den här veckan. Men nej nej. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt. "Jag har ingen lust till någonting" Jag vet inte om det är ett Pippi eller ett Lotta på Bråkmakargatan citat. Men det är så det är just nu.

Nu ska jag plocka undan här hemma. Sen åke jag hem till mamma. Ett hemma som inte är hemma på samma sätt som förut, men fortfarande hemma.

För övrigt så har jag börjat flagna på ryggen. 

Jag gillar SVT-play.

Kalasbra är det!
Om man inte är hemma när ett program går kan man genom SVT play titta på det när man tycker att det passar bättre.

Just nu är det extra intressant med Allsång, Morden i Midsommer och Pistvakt, där alla går att se på SVT play.

Har du inte upptäckt det tidigare tycker jag det är något du ska utforska.

För övrigt så är sillröra gott.