misswar

Vi fick en uppgift att göra en stiltransponering av ett stycke ur H. Söderbergs novell Pälsen. Här ser du orginalet och ett andra utkast av min trasnponering.

VER. 1

Häradshövding Richardt hade en stor päls. Det hörde för övrigt nästan till hans ämbetsåligganden, ty han var verkställande direktör i ett alldeles nytt bolag. Hans gamle vän doktor Henck hade däremot icke någon päls: i stället hade han en vacker hustru och tre barn. Doktor Henck var mager och blek. Somliga människor bliva feta av att gifta sig, andra bli magra. Doktor Henck hade blivit mager; och så blev det julafton.

 - Jag har haft ett dåligt år i år, sade doktor Henck till sig själv, när han vid tretiden på julaftonen, just i middagsskymningen var på väg upp till sin gamle vän John Richardt för att låna pengar. Jag har haft ett mycket dåligt år. Min hälsa är vacklande, för att icke säga förstörd. Mina patienter däremot ha kryat upp sig nästan hela sällskapet; jag ser så sällan till dem nu för tiden. Jag kommer förmodligen snart att dö. Det tror min hustru också, det har jag sett på henne. Det vore i så fall önskvärt, att det inträffade före utgången av januari månad, då den förbannade livförsäkringspremien skall betalas.

  Då han hade hunnit till denna punkt i sin tankegång, befann han sig i hörnet av Regeringsgatan och Hamngatan. Då han skulle passera gatukorset för att sedan fortsätta nedåt Regeringsgatan, halkade han på ett glatt slädspår och föll omkull, och i detsamma kom en drosksläde körande i full fart. Kusken svor och hästen vek instinktmässigt åt sidan, men doktor Henck fick likväl en knuff i axeln av den ena meden, och dessutom fattade en skruv eller spik eller något liknande tag i hans överrock och rev en stor lucka i den.

 VER. 2
Det var gång en kall julaftonseftermiddag, och doktor Henck var på väg till Domare Richardt för att låna pengar. Richardt hade nyligen blivit VD för ett nytt stort företag. Det gjorde att han hade råd med en stor, varm, brun päls att ha på sig när det var kallt.

”Nu skulle man ha en sån päls som Richardt har” tänkte doktorn och knäppte sin tunna jacka. Doktor Henck hade det inte lika bra som sin vän Richardt. Henck var visserligen gift och hade därmed en vacker fru och tre barn, men de hade inte så mycket pengar. Att doktorn och hans familj inte hade så mycket pengar berodde på att alla patienter som brukade gå till doktorn hade varit friska. Istället hade doktorn blivit sjuk, så sjuk att han troligtvis snart skulle dö. Det trodde både han och hans fru.

Det var inte långt kvar till Domare Richardts hus när han hade hunnit fram till korsningen mellan Regeringsgatan och Hamngatan. När han skulle gå över vägen tittade han sig inte för ordentligt, utan halkade på snön och föll platt till marken. Medan han låg han där på marken hörde han plötsligt en släde kom körande i hög fart. Hästen försökte svänga åt sidan för att inte köra över Doktorn och kusken svor åt honom. Henck försökte krypa åt sidan men hann inte utan fick en knuff av släden. På sidan av släden stack det ut en spik som rev upp ett stort hål i doktorns jacka.