misswar

Idag finns det mycket som jag vill skriva om. Telia, grafisk form, kvaliten på lärare, hur lärare skiljer sig åt, hur studenter uppfattar lärare, Myrorna, engagemang, tidningar och kreativitet är bara några av de saker jag gått och funderat på idag. Så vad jag ska börja gör det svårt.

Telia. Jag älskar Telia. Absolut INTE! För tre veckor sedan bråkade jag med dem i telefon, för att de inte hittade ett befintligt hus i sitt system. Det påstod att det skulle ta fem veckor, när vi bara ville flytta våran telefon. För att de hade slarvat bort huset. Jag var inte nådig mot den stackars telefonisten. För jag vet att de kan, om de vill, fixa det väldigt snabbt. Men de ville bara inte.

Idag har fast telefoni installerats i min lägenhet. Men inte helt smärtfritt. Tekninkern som idag kom och var inte så glad på sina kollegor på "kontoret" eller var de nu sitter. De hade delat upp ett jobb på två tekniker, utan att de var medvetna om det. Så när "min" tekniker lyckats lista ut att DET var problem så skulle man få tag i den andra teknikern, som då naturligtvis hade gjort vissa detaljer i fel ordning som ställde till det för honom. Men efter många telefonsamtal och lite annat så fungerar numera min telefon. Hängde du med? Du behöver inte ha gjort det, men nu kan man ringa hem till mig.

Imorgon ska det lämnas in. Jag är naturligtvis inte klar. Jag fokuserar naturligtvis inte på det nu. Var hem-hem över natten, det var riktigt jobbigt. När man inte är där är det så himla svårt att föreställa sig det i sitt huvud. Människor mår verkligen inte bra av att få hela sitt hem upp brännt på en halvtimme. Det förstör så otroligt mycket. Det tål att funderas och be över. Nu är det dags att återgå till projektplanen som ska in om nio timmar.

I morse dör de upp när jag bäddade sängen. Det var inlindade i överkastet. Idag ska jag på en kreativ föreläsning och sen ska jag sätta mig på tåget och läsa och svara på instuderingsfrågorna... så jag måste nog börja läsa lite redan nu... jag som alltid är ute i sista minuten.

Idag har jag skrivit in scheman, samlingar, möten, föreläsningar och annat roligt i min kalender. Det slutade med att jag fick färgkoda det jag skrivit så jag lätt kan få en överblick på vad jag ska göra. Hade jag haft en kamera så hade jag fotograferat en sida och visat. Nu har jag ingen kamera så jag kan inte göra det. Så det så.

Annars så har jag läst och pluggat lite, shoppat lite och slarvat bort mina nycklar. Hade dem när jag kom in från att ha gått en sväng på stan och köpt ett par jeans, så jag kan lämna tillbaka de jag har lånat. När jag skulle gå ut en sväng senare så hittade jag dem inte, och har fortfarande inte gjort det...

Jag är fruktansvärt fullkomligt ärlig. Jag är inte speciellt bra på att uttrycka mig alla gånger. Dessutom kan jag vara riktigt riktigt elak.

Bara så att ni vet.

Så där. Efter fem dagar i Eskilstuna och man känner sig som hemma igen. Det är lustigt hur vi människor kan anpassa oss. Några veckor efter branden är det klart fortfarande jobbigt, men situationen är accepterad och det är bara att göra det bästa av det. Även om det är klart att man tänker att man behöver det och det innan man kommer på att just det inte längre finns kvar.

I Eskilstuna är läget följande:

Jag har aldrig tidigare haft en så tom garderob, även om den inte är tom.
I skolan läser jag två kurser, Grafisk form från Idé till trycksak och Kreativa verktyg och prcesser. Bra val. Den första kursen handlar om hur man producerar grafiskt material och förhoppningsvis grundlig genomgång av Indesign. Den ändra är en mer rolig kurs, handlar om vad kreativitet är och hur man tänker i nya banor, vända på pannkakan helt enkelt!

Nu har det gått ett tag sen huset försvann. Tack till Er som ringt, messat, hälsat på eller kommenterat. Under omständigheterna så går livet nu sakta framåt. Det är så mycket jag vil berätta men det är svårt att veta var man ska börja. Vi bor tillfälligti ett hus. Vi har lite kläder. VI reder oss ganska så bra. Många är det som frågar vad ni kan hjälpa till med, praktiskt och om iv behöver kläder eller så. Och vi vet inte. Det är helt konstigt vi har inte så mycket kvar av det vi ägt men vet inte vad vi behöver. Mycket av de hjälp vi behöver är sådan som man inte kan eller vill be om för det känns så absurt och konstigt och dumt. Vi behöver den hjälp som mnniskor som faktiskt bryr sig och vill hjälpa till med, komma och bjuda på fika, ta med något vardalglit eller bara uppmuntran. Jag vet inte vad jag ska skriva. Men jag tror att livet går framåt och jag försöker se det så positivt som möjligt.

Det har blri jättekonstigt skrivet men ni får ta det som det är. Det är svårt att skriva sånt här. Det är enklare att berätta för varje enskild. Så vi tar en fika i höst så får jag dessutom en chans att umgås med er! Bra va?


Kram